Det talas mycket om hur tidningarna måste bli bättre på att använda sociala medier för att föra en dialog med och nå ut till läsarna på ett helt annat sätt än idag. “Conversation is king. Content is just something to talk about” har Cory Doctorow en gång sagt.
Jag tror inte på sociala medier som ”lösningen” på tidningsbranschens problem men mycket finns att vinna genom att engagera sig i sociala medier.
En person som experimenterar med detta är Hans Rosén som är journalist på DN.se där jag arbetar. Med beundran (och faktiskt viss förvåning) har jag sett hur stor hjälp Hans fått av arbetsredskapet Twitter, och hur många andra som i sin tur intresserar sig för Hans och DN:s arbete när möjlighet ges. De möten och de synergier som uppstår vågar jag påstå är unikt för de nya medierna!
Hej Hans! Berätta lite om ditt arbete som journalist på Dagens Nyheter.
Jag jobbar som redaktör på DN.se. Just nu jobbar jag med vår bevakning av EU-valet, med särskild inriktning på nätpolitik. Min roll är att ansvara för specialsatsningar vi gör på aktuell teman. Det har tidigare varit bland annat klimatfrågan och presidentvalet i USA.Du skriver sedan någon månad tillbaka på mikrobloggen Twitter under
synonymen ”DN Europa 2009”, hur kommer det sig?
Jag började av ren nyfikenhet. Att starta en vanlig blogg är krävande, Twitter var ett litet bekvämt steg att ta. Det kändes intressant att pröva på att använda sociala medier i det journalistiska arbetet.
Vad är dina erfarenheter av Twitter som verktyg så här långt?
Positiva. Dels för att jag hitta många olika sätt att använda Twitter på,dels för att den nyvunna direkta erfarenheten av sociala medier är utvecklande.
Hur använder du konkret Twitter i ditt arbete?
Några exempel:
- Jag tar del av vad andra skriver. Ett komplement till rss-läsaren, mer personligt, på mikronivå. Detta ger nyhetstips, länktips och en inblick i debatten som förs på de områden jag bevakar.
- Jag puffar för bra saker på vår sajt (ska dock inte missbrukas, vissa använder Twitter bara så och då tycker jag att man ska nöja sig med ett rss-flöde.
- Deltar i diskussioner. Ofta väldigt givande och kul, det är förvånande hur mycket som kan sägas på 140 tecken. Ibland mindre kul, när jag eller DN ifrågasätts. Men det får man ta, det hör till spelets regler och kan vara väldigt nyttigt.
- Jag kan bjuda mina följeslagare på länkar till intessanta saker som jag hittar men vi inte hinner skriva själva om.
- Nyhetsflashar. Om något hänt som jag vet att mina följeslagare är intresserade av, behöver de inte vänta på att en hel artikel ska dyka upp på DN.se. Jag kan ge dem nyheten direkt i kortform.
- Crowdsourcing, dvs jag ber följeslagarna om hjälp. Kan vara att jag ställer en fråga och får svar, eller att jag ber om förslag på frågor till en intervju jag ska göra.
Hur många följeslagare har du idag?
622 stycken den 2 juni.Får du ut något av mikrobloggar som du har svårt att hämta från andra
kanaler?
En direktkontakt med med enskilda personer – vilket är givande på många sätt, se ovan.Hur skulle du vilja utveckla din egen och redaktionens användning av
mikrobloggar?
Jag borde lära mig att använda mig av hashtags på ett bra sätt. Generellt om fler kolleger ska använda twitter är det några saker man kan fundera på. Jag tycker det är viktigt att bestämma sig för om man twittrar privat eller professionellt. Många journalister gör ingen skillnad, det tycker jag är fel. Jag tror också att man får mest ut av det om man håller sig något sånär till ett specialområde och skaffar sig twitterkontakter som är intresserade av det. Och så måste man vara social, annars är det inte sociala medier, man måste diskutera med followers och svara när de skickar meddelanden till dig.
Här kan du följa Hans Rosén och DNEuropa2009 på Twitter.
- How We Use Twitter for Journalism /ReadWriteWeb
- Twitter för journalister (och andra) /Markmedia
